En fallen hjälte, en ondskefull kung. Läskiga monster, spännande strider och högt omspelningsvärde. Armed with Wings är ett bra exempel på hur ruskigt fina flashspel det finns.
Culmination är det femte spelet i serien, men  utspelar sig i mitten av AwW 3. En  ensam krigare söker efter  krigarkungen Vandheer Lorde för att en gång  för alla konfrontera honom.  Även fast handlingen är intressantare än vad  man kan tro så mäter den  sig inte med föregångarna. Det märks att Sun-studios koncentrerat sig på att försöka göra striderna intressantare…
Och  där har dom (hen?) lyckats bra! Spelet bygger på ett enkelt  kombosystem  där man laddar upp energi för att kunna utnyttja mäktigare  attacker och  tillslut släppa lös en attack som gör slut på allt i  närheten. Trots  att den attacken är lite väl övermäktig fick jag kämpa  hårt för att  klara mig fram till eftertexterna på hard. Fienderna är  desamma som på  normal, men oftast fler. Dessutom kan man till exempel  inte dubbelhoppa  längre!
Grafiskt imponerar Culmination verkligen. Jag älskar den  avskalade,  svartvita grafiken (men ändra gärna till färg om din dator  orkar med)  och animationerna flyter på lika bra som i i vilket  fightingspel som  helst. När energimätaren är full kastar sig den ensamma  krigaren fram  som en iskall ninja.
Armed with Wings 1, 2, 3, Culmination samt Red Moon (och mycket annat intressant!) finns på Sun-studios hemsida. Inte lika brutalt bra   kontroll på striderna kanske. Men mer pusslande och fortfarande riktigt   snygga spel.

En fallen hjälte, en ondskefull kung. Läskiga monster, spännande strider och högt omspelningsvärde. Armed with Wings är ett bra exempel på hur ruskigt fina flashspel det finns.

Culmination är det femte spelet i serien, men utspelar sig i mitten av AwW 3. En ensam krigare söker efter krigarkungen Vandheer Lorde för att en gång för alla konfrontera honom. Även fast handlingen är intressantare än vad man kan tro så mäter den sig inte med föregångarna. Det märks att Sun-studios koncentrerat sig på att försöka göra striderna intressantare…

Och där har dom (hen?) lyckats bra! Spelet bygger på ett enkelt kombosystem där man laddar upp energi för att kunna utnyttja mäktigare attacker och tillslut släppa lös en attack som gör slut på allt i närheten. Trots att den attacken är lite väl övermäktig fick jag kämpa hårt för att klara mig fram till eftertexterna på hard. Fienderna är desamma som på normal, men oftast fler. Dessutom kan man till exempel inte dubbelhoppa längre!

Grafiskt imponerar Culmination verkligen. Jag älskar den avskalade, svartvita grafiken (men ändra gärna till färg om din dator orkar med) och animationerna flyter på lika bra som i i vilket fightingspel som helst. När energimätaren är full kastar sig den ensamma krigaren fram som en iskall ninja.

Armed with Wings 1, 2, 3, Culmination samt Red Moon (och mycket annat intressant!) finns på Sun-studios hemsida. Inte lika brutalt bra kontroll på striderna kanske. Men mer pusslande och fortfarande riktigt snygga spel.

Flytt för flyt

Jag gillar tumblr. Det är så enkelt allting. Tyvärr stör det mig ganska mycket att det ska vara så krångligt att få ha bilder lite hur man vill i inläggen. Jag körde på ett tag ändå. Infogade bilder i inläggen från dropbox eller imgur. Men det var osmidigt och tog bara tid.

Därför håller jag på att flytta till glxblt.freduggla.net. Där får jag fixa med bilderna hur jag vill! Annars blir skillnaden inte så stor… Några nya finesser kanske. Mina inlägg kommer just nu att finnas både här och där tänkte jag. Men bara fram tills att allt fungerar som jag vill, då riktar jag nog om den här sidan dit.

Ajöss, och tack för fisken

Spel, spel och mer spel. Kanske kommer jag att skriva mer om det någon annan gång. Det är ju ganska kul ändå!

Starcraft 2 är bra underhållning

I min värld är Starcraft högt rankat. Inte att spela då. För det första skulle min laptop aldrig orka med det och för det andra är jag hopplöst klumpig när det gäller att kontrollera mer än två enheter

Realtidsstrategi är med andra ord inte något jag roar mig med (Undantaget är Age of Empires 2) särskilt ofta. 

Däremot gillar jag att titta på matcher. Youtubekanalen HDstarcraft erbjuder mängder med proffsigt kommenterade bataljer mellan världens bästa spelare. Först var det lite svårt att hänga med pga deras jargong och att Starcraft 2 har nya enheter jag inte kände till.

Men när jag väl uppdaterat mig på de tre raserna och lärt mig vad GSL, micro och macro betyder blev det riktigt spännande! Förstår verkligen (nu) varför det är en så populär e-sport.

MSI gör bort sig…

MSI drog i veckan igång en tävling. Vill du gå runt och visa upp dig på Dreamhack och samtidigt få MSI att sälja bättre? Skicka in en bild på dig själv i bikini till oss!
Inga pojkar tack.

Nej, det är inte ordagrant, men tyvärr väldigt nära vad man kunde läsa på MSIs hemsida och facebook sida förut. Nu leder länkarna bara till 404.

Förmodligen trodde dom att booth babes var ett säkert marknadsföringsknep att satsa på. Det är ju trots allt populärt på nästan alla spelmässor, inte minst på e3. Otroligt dum grej, speciellt på DH som faktiskt är främst tänkt för ungdomar.
Hjälp gärna till att bygga på den redan skeva världsbilden som många, främst killar, har av kvinnor.

Hörde idag, på p3 spel, att tävlingen är inställd. Protest och klagomål mm, så det är ju bra! Lite konstigt är det dock att MSI åker dit (Dom ber om ursäkt på sin facebook sida btw) när så många andra datorrelaterade företag använt samma knep i samband med spel (i Sverige) innan…

Nåja, jag är inte så insatt egentligen. Kände bara för att klaga lite.

Tacka vet jag brudarna som representerade GoG.com på PAX 2011!

For the first time in history of video game competition.
10 Donkey Kong arcade machines and 10 legendary players go head to head to settle the score.

Den andra Donkey Kong dokumentären i år. Underbart! Speciellt vid 08:40 blir jag glad! Steve Wiebe hyllas av folkmassan samtidigt som en snubbe filmar med två mobiler samtidigt.

Haha, men bäst av allt är ändå allt som Billy Mitchell säger. Otroligt ödmjuk person. 09:40, check it out.

Nu ska jag bara få tag på Doctor Kong också!

Troika Games tredje titel, utgivet av Activision, är Vampire the Masquerade: Bloodlines. Ett bra spel med stor potential. Baserat på ett annat rollspel med samma namn. Inte ett datorspel då, utan ett av de traditionella som bara kräver papper, penna och en bra spelledare.

När det släpptes kritiserades spelet (precis som alla spel Troika gjort, tyvärr) för det höga antalet buggar. Något som trogna fans fortfarande arbetar med då Bloodlines tyvärr blev det sista som Troika Games Utvecklade.

Tidigt i spelet får man alliera sig med någon av de olika vampyrklanerna. Alla har olika eganskaper, fördelar såväl som nackdelar. Jag valde Malkavian:

The Malkavians are insane. Their madness dwells in their blood and is passed from sire to child generation after generation. Of course, madness is a subjective thing. Those afflicted with it might regard it as a gift more so than a malady. The forms that the madness takes run the gamut of known archetypes - from the loony prankster to the tripped out conspiracy nut to the stoic but sadistic psychopath who might seem outwardly normal and not reveal the extent to which insanity rages within him.

Det var ett fantastiskt sjukt bra val! Konversationer i spelet blir helt urflippade.

Men nu var det ju inte det jag tänkte skriva om egentligen, för det jag har på hjärnan just nu är the Ocean House Hotel. Ett läskig sidouppdrag som är helt frivilligt att utföra. Vad gör man inte för lite extra XP.

Redan på gården förstår man vad som väntar. Skymningens sista solstrålar träffar fasaden och ett olycksbådande mörker sänker sig över ett övergivet hotell. Nervositeten kryper sakta in i mig.

Varför blir jag då rädd av att undersöka ett övergivet hotell? Vad är det värsta som kan hända? Att jag dör, igen? Att jag får loada, igen?

Jag knuffar sakta upp dörren till entrén. Ingenting rör sig, till en början iallafall. Men det förändras snart. Dörrar slår och gamla glödlampor gnistrar till en sista gång. Huset guidar mig sakta men säkert till ett visst rum.

Ser man sig om på vägen dit hittar man gamla tidningsutdrag och bilder som berättar olika historier om hotellets kunder och personal. Sammanfattat inträffade en himla massa ond bråd död precis just här.

Precis hela tiden är jag nervös. Lugnt och metodiskt arbetar jag mig igenom rum efter rum endast beväpnad med en revolver. Mer än en gång avlossar jag vapnet. Helt i onödan.

För i hotellet finns inga fiender. Vill man så går det alldeles säkert att springa igenom banan på bara några minuter, men det vågar inte jag.

One and One Story är ett plattformsspel som finns bort på Armor Games.com. Grafiskt påminner det en aning om Limbo. Jag provade det nyss.
Kontrollen förklaras pedagogiskt på första banan och när jag väl fick till en bra timeing på hoppen kändes den stabil. Även om döden är lite väl nära till hands så fort någon av karaktärerna faller ner en bit.
Som sagt så kontrollerar man två karaktärer. En pojke och en flicka som likt Mario och Peach till varje pris vill förenas. Till skillnad från Nintendos megastorsäljare får faktiskt båda två hoppa runt på banorna istället för att den ena sitter fast i ett slott. När de väl träffas försvinner de i en röd, växande hjärtanimation. Aningen töntigt kanske, svårt att förmedla någon känsla i ett så litet spel.
I början är det väldigt enkelt. Hopp, knuff, hopp, hopp, hjärta, klart. Förståndigt nog introducerar utvecklarna olika förändringar i spelmekaniken som gör det klurigt och roligt att hela tiden fortsätta. Ingen lär sig att dubbelhoppa eller något liknande, utan i likhet med Braid beter sig saker och ting inte riktigt som man tänkt sig.
Helt plötsligt och alldeles för tidigt tar One and One Story slut. Trots att man låser upp ett litet bonusläge vill jag gärna spela mer.

One and One Story är ett plattformsspel som finns bort på Armor Games.com. Grafiskt påminner det en aning om Limbo. Jag provade det nyss.

Kontrollen förklaras pedagogiskt på första banan och när jag väl fick till en bra timeing på hoppen kändes den stabil. Även om döden är lite väl nära till hands så fort någon av karaktärerna faller ner en bit.

Som sagt så kontrollerar man två karaktärer. En pojke och en flicka som likt Mario och Peach till varje pris vill förenas. Till skillnad från Nintendos megastorsäljare får faktiskt båda två hoppa runt på banorna istället för att den ena sitter fast i ett slott. När de väl träffas försvinner de i en röd, växande hjärtanimation. Aningen töntigt kanske, svårt att förmedla någon känsla i ett så litet spel.

I början är det väldigt enkelt. Hopp, knuff, hopp, hopp, hjärta, klart. Förståndigt nog introducerar utvecklarna olika förändringar i spelmekaniken som gör det klurigt och roligt att hela tiden fortsätta. Ingen lär sig att dubbelhoppa eller något liknande, utan i likhet med Braid beter sig saker och ting inte riktigt som man tänkt sig.

Helt plötsligt och alldeles för tidigt tar One and One Story slut. Trots att man låser upp ett litet bonusläge vill jag gärna spela mer.

Jag hittade ingen källa, men den här kartan över Skyrim ser ruskigt officiell ut. Hoppas att den följer med spelet oavsett vilken utgåva man köper.

På tal om något helt annat.